Ser. C--Avhandlingar Och Uppsatser

genom

Att i dylika sprickor delar af öfverliggande lager kunna hafva nedrasat eller en med sprickan parallelt gående förkastning nedsänkts, så att de komma att ligga i samma nivå som äldre lager, är åtminstone tänkbart. Ett dylikt förhållande har jag iakttagit vid Tosterup i sydöstra Skåne, hvarest vid sidan af en trappgång ligger en bädd af öfversilurisk skiffer med Monograptus Sandersoni LAPW. och Climacograptus scalaris L., sålunda arter, tillhörande zonen med Monograptus gregarius. På båda sidor af trappgången och denna nämnda vid dess sida liggande skiffer visa sig bäddar af undersiluriska skiffrar, innehållande Dicranograptus Clingani och Diplogr. foliaceus, således en bildning, som är eqvivalent med någon del af lagret D i Böhmen.

Då dessa iakttagelser, som här ofvan anförts, ställas samman, kommer man till följande slutsatser.

1. Graptolit-typernas successiva uppträdande i Böhmen står i full öfverensstämmelse med förhållandena annorstädes utom Böhmen. Den äldsta i Böhmen kända typen, Didymograptus, visar sig Dd1 ; i Dd3 är Climacograptus funnen; i Dd5 Diplograptus pristis HIS., Dicellograptus och Lasiograptus; uti Eel uppträda Monograptus, Rastrites och Cyrtograptus samt i dess lägre del Diplograptus och Climacograptus; zonerna i Eel följa efter hvarandra i samma ordning som annorstädes.

Graptolitfaunorna i kolonierna kunna icke till Böhmen hafva invandrat från något af de silurförande land, som hittills blifvit undersökta.

3. Alla graptolitarter, som äro kända från kolonierna, återfinnas i Eel.

4. De förekomma i kolonierna såsom skilda faunor, hvar och en utmärkt af sina karakteristiska arter, hvilka hafva en obetydlig vertikal utbredning; faunorna äro icke hopblandade med hvarandra.

5. Dessa faunor äro desamma, som finnas i bandet Eel; de uppträda i kolonierna i samma ordning, som i Eel och således äfven, som på öfriga kända områden.

6. Om kolonierna voro samtidiga med lagret Dd5, skulle naturligtvis de i dem funna graptoliterna äfven åtminstone någon gång, hafva funnits i det verkliga Dd5; och de till Dd5 hörande graptoliterna borde man då ock vänta att finna i kolonierna. Om sådana arter, som Monograptus priodon, M. vomerinus, Cyrtograptus Murchisoni, M. colonus och Cardiola interrupta redan hade lefvat under den tid Dd5 bildades, borde de, då de visa sig ånyo uppträda i Ee 1, finnas redan i de lägre lagren tillsammans med Rastrites, Mon. turriculatus m. fl.

7. De uti kolonierna liggande graptolitfaunorna äro bundna till bestämda bergarter, olika för olika faunor. Dessa olika bergarter uppträda åter i Eel, och i samma ordning som i kolonierna.

8. Kolonierna äro sålunda i paleontologiskt och petrografiskt afseende detsamma som bandet Eel. De måste anses som spillror af detta band, hvilka genom rubbningar fått sitt läge intill bergarter, tillhörande lagret Dd5, hvilket finner ett stöd deri, att kolonierna följa trappgångar, d. v. s. sprickor, fylda med en massa af plutoniskt ursprung.

BARRANDES teori väckte genast vid sitt framträdande motstånd från flera geologers sida. Men genom sina »Défenses de Colonies» i fyra volumer lyckades det den store

paleontologen att nedtysta sina motståndare, af hvilka KRECJI och LIPOLD erkänt sig återkalla sina påståenden, att kolonierna berodde på dislokationer.

Nyligen har Mr MARR från Cambridge i den förut citerade uppsatsen upptagit frågan om kolonierna. Han har undersökt förhållandena på platsen, och visar först och främst att bandet Eel innehåller flere olika zoner, af hvilka han anför zonen med Rastrites peregrinus och M. leptotheca, zonen med M. turriculatus, zonen med Cyrtograptus Murchisoni och zonen med M. colonus; han visar, att i kolonierna en eller flera af dessa zoner förekomma och alltid i samma följd som i Eel; och slutligen har han på ett par ställen konstaterat, att koloniernas läge beror på förkastningar.

Äfven LAPWORTH, som kan sägas mer än någon annan hafva bidragit till utredande af lagerföljden i Britanniens silurbildningar och som genom sina noggranna och snillrika undersökningar rörande graptoliternas vertikala fördelning, deras morfologi och systematik har funnit en säker ledning för bestämmnandet af den olika åldern hos de i vissa silurområden så allmänt förekommande graptolitförande horizonterna, har uttalat sig med bestämdhet emot BARRANDES teori om kolonierna.

Dessa uttalanden från tvenne engelska vetenskapsmän har framkallat ett nytt svar från BARRANDES sida. I den nyligen utkomna broschyren »Défenses des Colonies V; Apparition et réapparition en Angleterre et en Ecosse des espèces coloniales siluriennes de la Bohême») söker han visa, att på den Britiska ön de i colonierna uppträdande arterna visa sig redan i den undersiluriska serien; härvid stöder sig BARRANDE på de origtiga uppgifter, som finnas hos de äldre författarne, på Murchison, Salter, SEDGWICK och äldre arbeten af NICHOLSON.

Bala-Caradoc.

BARRANDE synes utgå från det antagandet, att alla uppgifter hos de nämnda författarne äro absolut sanna, och att man kan på dem grunda de säkraste bevis. Dessa antogo rörande graptolitskiffrarnes ålder, att de flesta tillhörde Llandeilo och Caradoc. Då BARRANDE sålunda i Défenses des Colonie V vill visa, att koloniernas arter i Britannien redan hafva visat sig i undersiluriska lager åberopar han dessa nämnda författare, som uppgifva Monogr. Becki, M. Nilssoni, M. priodon, Rastrites peregrinus, M. bohemicus, M. colonus och M. Römeri samt Cardiola interrupta från Llandeilo och LAPWORTH har dock visat, att ingen af dessa arter förekommer i lager af nämnda ålder, och denne författare är den största auktoritet i dylika frågor; hvad dessa nämnda arters uppträdande i vårt land beträffar, hänvisar jag till mina föregående uppgifter om lagerföljden, samt anför här LINNARSSONS åsigt i denna fråga. Han säger): »Det har länge varit en allmänt utbredd åsigt, att de graptoliter, som utmärka BARRANDES kolonier och hans Etage Eel, först hade sitt hem i norra Europa, och att de derifrån gjorde vandringar till det böhmiska bäckenet. vandringar kunde de ej fatta fast fot der, utan bildade snart utdöende kolonier. Först vid tiden för bildandet af BARRANDES étage Eelsatte de sig i stadigvarande besittning af det böhmiska bäckenet. Fordom, da man antog, att den öfre graptolitskifferns graptoliter voro samtidiga med Trinucleusskifferns trilobiter, och att

senare

1) Prague 1881.

Under sina första

2) Om graptolitskiffern vid Kongslena i Vestergötland; Geol. För:s Förh. Bd. III, Nr 13, p.

de motsvarande engelska graptolitförande lagren tillhörde Llandeilo och Caradoc, kunde en sådan åsigt vara naturlig. Numera har den bättre insigt man vunnit om den engelska och svenska lagerserien beröfvat den allt stöd. Det finnes intet skäl att antaga, att BARRANDES kolonier utvandrat från Nordens haf. Hvarifrån de kommit, är - åtminstone för närvarande omöjligt att afgöra, men sannolikt äro de böhmiska kolonierna äldre än alla de svenska och engelska lager, i hvilka samma fauna uppträder. Utvandringen skulle således då, efter de fakta som finnas att tillgå, snarare gått i motsatt riktning».

För öfrigt då BARRANDE antager att de graptoliter, som tillhöra Birkhillgruppen (Rastritesskiffrarne) i England äro undersiluriska och samtidiga med kolonierna i D5 i Böhmen, räknar han dock sjelf samma faunor i basen af bandet Eel i Böhmen till öfversiluriska systemet. På detta sätt visar BARRANDE, huru de i kolonierna uppträdande arterna redan kunna hafva visat sig i undersiluriska lager i Britannien.

På de följande sidorna lemnas en allmän öfversigt öfver lagerföljden i Skåne jemte paralleler med hittils kända samtida bildningar.

S. A. Tullberg. Skånes graptoliter.