Sjurberg och Bäck. Huruvida det snarlika konglomerat, som förekommer i lösa stenar vid Skattungbyn, hör hit, är ännu tvifvelaktigt.

Då hittills ett enda fossil funnits i oboluskalken och detta till arten är obestämdt, kan dess parallelisering med bildningar i andra trakter synas något osäker. Emellertid träffas flerstädes inom Sverige närmast under ortocerkalkens lägsta hvarf, lag af en bergart, som nära öfverensstämmer med Dalarnes obolusgruskalk. Vid Knifvinge i Östergötland har jag mellan alunskiffern och den lägsta gröna orthocerkalken anmärkt ett sådant skift, endast något mera lerigt 1); SCHMIDT omnämner ett liknande lag från samma nivå vid Berg); LINNARSSON har under ortocerkalken på Öland funnit en grönaktig skifferlik bergart, utmärkt för sin glaukonithalt, och hårdare kalk inbäddad i densamma, och har derjemte i denna gjort den vigtiga upptäckten af trilobiter utmärkande för ceratopygekalken, hvarigenom han kunnat med denna identifiera ifrågavarande lag 3); till de af LINNARSSON gjorda fynden har HOLM lagt nya, som styrka de förres beviskraft '); ändtligen har TULLBERG ) sedermera i detta lags undre del, hvilken han anser skild från den egentliga ceratopygekalken, funnit en obolusart, som dock icke bestämts till arten. Då nu gruskalken såväl petrografiskt som till sitt läge visar stor öfverensstämmelse med dessa lag, kan man väl anses ega rätt att sammanställa honom med dem, såsom ock TULLBERG redan gjort hvad det öländska laget vidkommer. Dermed är också det med gruskalken faunistiskt förbundna oboluskonglomeratets bildningstid approximativt bestämd.

Både LINNARSON 6) och SCHMIDT) hafva jemfört den öländska glaukonitförande skiffern med glaukonitsanden eller grönsanden i de ryska östersjöprovinserna, och å andra sidan har ceratopygekalken sammanstälts med de engelska geologernas Trenadoc. Oboluskalkens nivå inom våra grannlands bildningar kan då också anses vara i det närmaste bestämd 8).

2. Ortocerkalk. Af Dalarnes fossilförande led träder intet annat så ofta i dagen som ortocerkalken. I sin helhet utmärkes det genom asaphidernas afgjorda öfvervigt öfver andra trilobitfamiljer samt genom en stor rikedom på ortocer-arter. Ledets förhållande till äldre och yngre led, äfvensom dess olika afdelningar studeras bäst vid Kårgärde, Fjecka och Wikarbyn. De röda lagen kallas i trakten »limsten» eller »limskär under det namnet kalk är förbehållet åt de grå. Båda slagen användas till kalkbränning och anses, väl brända, gifva starkare murbruk än leptænakalken. I ortocerkalken kunna 5 faunistiskt och petrografiskt afgränsade lag urskiljas.

1) TÖRNQUIST: Berättelse om en geologisk resa genom Skånes och Östergötlands paleozoiska trakter; K. Vet.Akad:s Förhandl. 1875, s. 60.

2) SCHMIDT: Revision der ostbaltischen trilobiten; Memoires de l'academie impériale des sciences de St.-Petersbourg, 1881, s. 18.

3) LINNARSSON: Geologiska iakttagelser under en resa på Öland; Geol. Fören:s i Stockh. Förhandl. 1876, s. 76. 4) HOLM: Om de vigtigaste resultaten från en sommaren 1882 utförd geologisk-paleontologisk resa på Öland; Öfvers. af K. Vet.-Akad:s Förhandl. 1882, s. 67.

3) TULLBERG: Förelöpande redogörelse för geologiska resor på Öland; Geol. Fören:s i Stockh. Förhandl. 1882, s. 229, 330.

6) LINNARSSON: Anf. st. 77.

7) SCHMIDT: Anf. arb. s. 18.

3) I sin Berättelse om en med understöd af allmänna medel utförd vetenskaplig resa till Böhmen och Ryska Östersjöprovinserna» (Öfvers. af K. Vet.-Akad:s Förhandl. 1873) lemnar LINNARSSON oafgjordt, huruvida vi

a. Grönkalk (glaukonitkalk) och Phyllograptusskiffer. Detta lag har endast några få fots mägtighet och utmärker sig redan till yttre utseende från de följande genom bergartens blekgröna färg och de ofta inbäddade glaukonitkornen. Genom närvaron af de senare närmar den sig till gruskalken, men den hyser en annan fauna. Mycket allmänt förekommer i grönkalken Orthis parva PAND., och jemte den en del asaphidarter. Vid Skattungbyn uppträder på samma nivå grön Phyllograptusskiffer med inlagrade kalkskifvor. I skiffern har funnits: Tetragraptus serra BRONGN., T. quadribrachiatus Hall, Phyllograptus densus TÖRNQ., Didymograptus minutus TÖRNQ. m. fl. graptoliter, Primitia sp., Leptena sp. I kalkplattor, inbäddade i skiffer, har HOLM funnit en trilobitfauna, som han beskrifvit. Följande arter nämnas härifrån: Pliomera Törnquisti HOLM, Megalaspis dalecarlicus HOLM, Niobe laviceps DALM., Ampyx pater HOLм, Agnostus Törnquisti HOLM, Trilobites breviceps HOLM 1).

b. Undre röd ortocerkalk. Uppåt öfvergår grönkalken genom ett par tunna rödoch grönflammiga hvarf i en helt röd kalk, hvarmed också en ny fauna börjar. Allmännast träffas en mycket liten Orthis samt en Acroteta; Nileus Armadillo DALм. uppträder äfven här. Lagets flesta fossil torde vara obeskrifna. Vid Skattungbyn följer på phyllograptusskiffern en röd skiffer, i hvilken jag endast funnit en Lingula samt alglika aftryck. Den undre röda ortocerkalkens mäktighet öfverskrider sällan 15 fot.

C. Undre grå ortocerkalk. Detta skift, som har en mägtighet af 20-40 fot, visar någon olikhet mellan sina undre och öfre delar. De nedre hvarfven äro grå och innehålla vanligen tätt gyttrade, rödbruna korn, af samma form och storlek som glaukonitkornen i grönkalken, men i deras ställe träffas vid Fjecka små rostfärgade och ofta till pulver sönderfallande fossil och fossil fragment. Bland dessa kunna urskiljas gasteropod, lamellibranchier, ostrakod samt stycken af trilobitskal och enkrinitleder. Derjemte förekomma Nileus Armadillo, ett par obestämda Asaphider och en liten Orthis. Sannolikt höra äfven de i Dalarne ytterst sällsynta Asaphus expansus LIN., och Ptychopyge angustifrons DALM. samt Chirurus ingricus SCHMIDT till denna del af laget. De öfre hvarfven bestå af grå kalk, utan eller i det närmaste utan bruna korn. I dem hafva funnits flera stora arter af slägtet Megalaspis, Nileus Armadillo, Illanus Esmarkii SCHLOTH., Pliomera Fischeri EICHW. (som måhända redan uppträder i den nedre delen), Cyrtometopus clavifrons DALM., C. affinis ANG., Ampyx nasutus DALM., Ortoceras raginatum SCHLOTH., m. fl. arter af samma slagte, Orthis callactis DALM., Orthisina zonata DALM., Strophomena depressa SURV., Atrypa nucella DALM. Pleurotomaria elliptica His., Cyclonema bicarinatum WAHLENB., Euomphalus qualteriatus SCHLOTH., Subulitus nitens LINDSTR., Conocardium efr brachypleura LINDSTR.

d. Ofre röd ortocerkalk utgöres af hvarf af tät, röd kalk med en sammanlagd mägtighet af 30-90 fot, olika på olika lokaler. Bland försteningar intaga cephalopoden genom sin rikedom så väl på arter som på individ ett framstående rum. Allmänna äro: Orthoceras commune WAHLENB., O. vaginatum SCHLOTH., O. conicum His., O. centrale DALM., Discoceras convolvens His., D. lamellosum His., Lituites latus ANG. Af trilobiter är Asaphus platyurus ANG. karakteristisk. Kalkhvarfven skiljas af mellanlagrade partier af

i Sverige ega motsvarighet till de ryska geologernas »Grünsand», men tillägger: »det s. k. Oboluskonglomeratet i Dalarne är måhända en sådan», s. 106.

1) HOLM: Ueber einige Trilobiten aus dem Phyllograptuschiefer Dalekarliens.

röd skiffer, hvilka ofta äro så tunna, att de lätt undgå uppmärksamhet, men stundom utbildas till tjockare bäddar. Vid Skattungbyn, der den öfre röda ortocerkalkens skift i sin helhet är blottadt, kan man räkna omkring 80 sådana skifferinlagringar, af hvilka de flesta äro mycket tunna, en eller par millimeter men två nå inemot en fots tjocklek. Det ena af dessa band ligger ungefär i lagets midt, det andra närmare dess öfre gräns. Faunan är i alla skifferhvarfven densamma hela skiftet igenom. Den skiljer sig icke obetydligt från faunan i de mellanliggande kalkhvarfven, hvilken dessutom mera varit underkastad vexling, och utgöres till en de laf mycket små fossil, som ännu vänta utredning. Arter af slägtena Agnostus, Remopleurides, Cybele, Eglina, Acidaspis, Primitia och Beyrichia 1) jemte en liten brachiopod äro här funna, ett par af dem i stor rikedom på exemplar.

Öfre grå ortocerkalk. Till detta skift räknade jag förr en följd af kalkaflagringar, som till färgen voro grà och saknade cystideer. Sedan jag numera frånskiljer de öfre af dem och räknar dem till nästa led, återstår för den öfre grå ortocerkalken endast de lägsta grå hvarfven med en mägtighet af 6-10 fot. Dess fauna är, äfven med denna begränsning, ganska rik, men af dess försteningar har jag med beskrifna arter endast kunnat identifiera ett fåtal, såsom Nileus Armadillo DALM., Illanus Chiron HOLM, Chirurus sp., Lituites anguinus ANG., Trocholites incongruus EICHW., Euomphalus qualteriatus, var. Tidigare har jag fäst allt för stor vigt vid den omständigheten, att några arter från det lägre grå skiftet åter uppträda här. I det hela har det öfre grå kalklaget en fauna, som specifikt skiljer sig från såväl den lägre grå ortocerkalkens som det öfre röda lagets, om den än har arter gemensamma med dessa skift. Ortocerkalk uppträder inom åtskilliga svenska landskap. Serdeles påtaglig är öfverensstämmelsen mellan dess olika skift i Dalarne och på Öland. Jemför man den ofvan gjorda fördelningen med de framställningar af Ölands samtida bildningar, vi ega af LINNARSSON, HOLM och TULLBERG) så finner man, att de olika afdelningarne från och med den undre röda ortocerkalken af sig sjelfva parallelisera sig med hvarandra. I Östergötland har jag vid Wistena sett en grönkalk, fullt lik den i Dalarne och liksom den inneslutande Orthis parva. Till samma nivå har jag också hänfört den glaukonithaltiga kalk, som vid Knifvinge öfverlagrar det förut omnämnda gröna leriga laget. Vid Berg underlagras ortocerkalken, enligt >>Beskrifning till kartbladet Wreta kloster» af LINNARSSON och TULLBERG, utaf en grön skiffer som äfven visar faunistisk öfverensstämmelse med phyllograptusskiffern vid Skattungbyn. I nämnde beskrifning uppställes skifferlaget såsom en äldre afdelning än grönkalken och möjligen tillhörande ceratopygekalken. Förhållandena vid Skattungbyn gifva ingen anledning att förlägga phyllograptusskiffern till en annan ålder än grönkalkens, om man också icke afgjordt kan bevisa, att de äro samtida. Undre röd ortocerkalk fullt lik Dalarnes har jag icke sett i Östergötland, men i nyss citerade »>Be1) Jemf. MARR: On cambrian and silurian rocks of Scandinavia, sid. 315.

-

2) LINNARSSON: Anf. st. samt en P. M. intagen NATHORSTS »Gustaf Linnarsson och hans bidrag till den kambrisksiluriska formationens geologi och paleontologi», Geol. Fören:s i Stockh. Förhandl. 1881, s. 593. De vigtigaste resultaten af en sommaren 1882 utförd geologisk-paleontologisk resa på Öland.

BERG: Anf. st.

8. G. U. Siljansområdets berybygnad.

HOLM:

TULL

3

skrifning till kartbladet Wreta kloster» omnämnes en rödlett kalk, som synes komma den nära. I de grå kalkaflagringarne vid Kungs-Norrby och Husby fjöl har man att söka equivalent till Siljanstraktens undre grå ortocerkalk, och med den öfre röda ortocerkalken i samma trakt öfverensstämmer den röda kalk, som brytes vid Skarpåsen, icke blott i det hela, utan äfven deri, att den innehåller röda skifferbälten, hvilkas fauna är identisk med faunan i de omtalta skifferpartierna vid Skattungbyn. Någon eqvivalent till den öfre grå ortocerkalken känner jag icke från Östergötland. Kinnekulles undre graptolitskiffer (phyllograptusskiffer) torde vara samtidig med grönkalken i Dalarne; detta bergs följande lag öfverensstämma väl med dem i Dalarne t. o. m. den öfre röda ortocerkalken. På Falbygden ersättes den undre graptolitskiffern jeinte den undre röda kalken enligt LINNARSSON af en ljusare kalkaflagring, som nedtill är glaukonitförande och som då också skulle motsvara de begge lägsta skiften af Dalarnes ortocerkalk. Derpå följa äfven på Falbygden representanter för den undre grå och öfre röda ortocerkalken'). Den egentliga ortocerkalken i Skåne motsvarar blott en del af de bildningar, som i andra landskap så benämnas. Den undre phyllograptusskifferns ålder i Skåne (zonens ined Tetragraptus TULLBERG) faller åtminstone nära in med grönkalkens, möjligen ock derjemte med den undre röda ortocerkalkens. Den derpå följande mörka skånska kalken, Skånes ortocerkalk i inskränkt mening, tillhör, att döma af läge och petrifikat, närmast den undre grå ortocerkalkens bildningstid, men den torde äfven vara samtidig med en större eller mindre del af det öfre röda skiftet. Då jag tidigare framställt såsom sannolikt, att »Dalarnes ortocerkalk i sin helhet i Skåne motsvaras af phyllograptusskiffrarne tillsammans med den der vanliga mörka ortocerkalken»), bör denna åsigt så modifieras, att äfven en del af de på den skånska ortocerkalken följande skiffrarne sammanställas med öfre delen af Siljanstraktens ortocerkalk. Att i dessa skiffrar påvisa en horizont, som fullt infaller med den öfre gränsen för Dalarnes öfre ortocerkalk, låter för närvarande icke göra sig. I Jemtland har LINNARSSON beskrifvit lag jemförbara med flere af de i Dalarne uppställda afdelningarne 3).

Af F. SCHMIDTS senast utgifna, för den paleozoiska geologien ytterst vigtiga arbete, >>Revision der ostbaltischen Trilobiten» framgår, att de tre undre skiften af Dalarnes ortocerkalk äro att sammanställa med de östbaltiska provinsernas Glaukonitkalk (B) och Vaginatenkalk (B). Vår öfre röda ortocerkalk visar öfverensstämmelse såväl ined Vaginatkalken som med det följande ledet Echinosphæritenkalk C1. Öfre grå ortocerkalkens eqvivalent i Ryssland tillhör säkert det senare ledet enligt SCHMIDT. I Norge har Siljansområdets ortocerkalk till en del sin eqvivalent inom KJERULFS etage 3. Enligt den noggranna utredning af denna del af Norges silurbildning, som BRÖGGER lemnat i »Die silurischen Etagen 2 und 3 im Kristianiagebiet und auf Aker», motsvaras Dalarnes grönkalk eller i hvarje fall phyllograptusskiffern af det lika nämnda ledet i Norge, afdelningen 3 b; den undre grå ortocerkalkens fauna öfverensstämmer mest med den i 3 c och 3 c, men äfven i 3cy förekomma arter, som i Dalarne äro inskränkta 1) LINNARSON: Om Vestergötlands kambriska och siluriska aflagringar, K. Vet.-Akad:s Handl. 1869, s. 30-32, 42-44.

2) TÖRNQUIST: Anf. st. s. 55.

3) LINNARSSON: Anteckningar om den kambrisk-siluriska lagerföljden i Jemtland, Geol. Fören:s i Stockh. Förhandl. 1872, s. 39-42.

till det undre grå skiftet; i 3 cy återfinnas äfven arter, som äro karakteriserande för den ofre röda ortocerkalken. Huruvida någon med öfre grå ortocerkalken fullt jemförlig aflagring finnes i Norge, är mig okändt. Den svenska ortocerkalken har jag sammanställt med Englands mellersta och öfre Arenig 1). Ortocerkalken i Skåne tillsamman med phyllograptusskiffern paralleliseras säkerligen med full rätt med de nämnde lagen, deremot lär sannolikt öfre delen af Dalarnes ortocerkalk falla inom Llandeiloåldern. Märklig är då den ringa likheten mellan Llandeilofaunan och de öfre ortocerkalkskiftens. Med de böhmiska lag, som tillhöra äldsta delen af BARRANDES andra fauna, visar ortocerkalken knapt någon faunistisk likhet. MARR jemför Arenig med BARRANDES étage Dd ly och Llandeilo (lower Bala SEDGW.) med Dd 22).

3. Chasmopskalk. Såsom redan nämnts, föreslog LINNARSSON att under detta namn förena cystidekalken och det lag, som jag förut kallat grå trinucleusmergel 3). Ehuru fortfarande af den tanken, att min äldre fördelning är lika naturlig, har jag dock trott mig böra äfven för Dalarne upptaga det numera allmänt nyttjade namnet chasmopskalk, helst derigenom en i fältet lättare bestämbar öfre gräns för ledet vinnes. Men det synes mig då ocksa naturligt att till samma led äfven hänföra öfre delen af grá ortocerkalken, sådan jag förut begränsat denna. Faunan i denna öfre del är nämligen väl skild från den undre delen, som jag fortfarande nämner med dess gamla namn, och närmar sig mera till cystidekalkens. Sålunda begränsad omfattar chasmopskalken följande skift:

a. Flagkalk. Nedre delen af laget består af grå eller grågröna leriga kalkhvarf, söndersprängda af täta snedt löpande remnor, hvarigenom bädden synes uppbygd af vid och öfver hvarandra lagda kalkflagor. Petrifikat förekomma sparsamt och äro oftast illa bevarade. De utgöras mest af ortocerer och brachiopod, som jag dock ej kunnat närmare bestämma. Högre upp varda kalklagen fastare, men klyfvas för slag i oregelbundna stycken. Trilobiter förekommna här icke sällan, mestadels i vridna exemplar. Allmännast träffas stora asaphider af andra arter än öfre grå ortocerkalkens. Vidare förekommer Illanus crassicauda WAHLENB., Beyrrichia costata LINRS. samt graptoliter af slägtena Diplograptus och Climacograptus. Flagkalk har träffats vid Kårgårde, Furudal, Fjecka och Wikarbyn. Dess nägtighet kan icke fullt säkert uppgifvas, men stiger åtminstone till 30 fot. Det är möjligt, att den lägre, fossilfattiga delen bör afskiljas sasom eget skift, men till dess fossilen i denna fråga gifvit utslag, anser jag lämpligast att icke skilja.

b. Cystidekalk. Den utgöres mestadels af en grå, tydligt hvarfvig kalk och har en mägtighet af minst 50 fot. Skiftets förhållande till de närliggande synes bäst vid Kårgärde och Fjecka. För öfrigt uppträder cydistekalken flerstädes i Siljanstrakten; så vid Vika i Mora socken, på Sollerön, utmed Enån i Orsa, vid Orsbleck, Åberga, Gulleråsen, i Osmundsbergets sluttning mot Sinksjön och vid Nitsjö. I Furudals kalkbrott finnes också cystidekalk af en mörkare, hårdare och mera tjock

1) TÖRNQUIST: Berättelse om en med understöd af allmänna medel utförd vetenskaplig resa i England, Wales och Skotland, Öfvers. af K. Vet.-Akad:s Förhandl. 1879, s. 68.

2) MARR: On the predevonian rocks of Bohemia, Qvart. Journ. of Geol. Soc. 1880, s. 602.

3) LINNARSSON: Jemförelse mellan de siluriska aflagringarne i Dalarne och i Vestergötland, s. 345.