Page images
PDF
EPUB
[ocr errors]

arten, tvärtemot hvad jag uppgifvit i det ofvan nämda meddelandet af TULLRERO och NATHORST.

Vid min förra undersökning, som företogs på ett ringa antal och dertill mindre goda mikroskopiska preparat, kunde jag endast konstatera, att den glasrika, basaltiska bergartmassan i sin helhet var stadd i ett langt framskridet förändringsstadium, hvarvid de uti glasmassan ursprungligen ingående kristalliserade mineralen jemväl undergátt stark förändring, ofta till den grad, att deras ursprungliga substans alltigenom blifvit bortförd och ersatt genom nydaningsprodukter af olika slag. Då jag ej fann några säkra spår efter fältspatkristaller, men väl de skarpa och lätt igenkänliga konturerna efter olivin- och augitkristaller, måste jag inskränka mig till det omdöme, att den undersökta bergarten var eu sekundär produkt af en pyroxenförande bergart, i hvilken de ursprungliga mineralen undergått betydande förändringar. Att bergarten ursprungligen varit antingen en fältspatbasalt, eller en limburgit (glasbasalt), i hvilka båda slag augit och olivin alltid ingå om ock i vexlande mängd, insåg jag redan din; och den nu företagna undersökningen har ingalunda jätvat denna åsigt.

Innan jag öfvergår till redogörelsen för den mikroskopiska undersökningen, måste bergartens makroskopiska utseende ännu en gång vidröras, da de båda föregående beskrifningarne i en punkt äro ofullständiga, eller mindre tydliga TULLBERG och NATIORST omnämna, att i den vittrade berr. artmassan vester om Djupadal »utbilda sig större och mindre kantiga bollar, hvilka sinsemellan endast äro löst förbundna. så att bergarten får ett konglomeratartadt utseende. Det kunde synas af denna beskrifning, som vore dessa bollar endast ett resultat af vittringen och ej sjelfständiga af basaltmassan omslutna stycken, såsom de i verkligheten äro i likhet med de af desse författare iakttagna inneslutna block och stycken af främmande bergarter (gneis, diorit, kalksten, lerskiffer m. f.). Af NATHORST äro de dock med rätta bestämda såsom verkliga bollar på de etiketter, som åtfölja de insamlade stufferna. Dylika bollar af basalt, som vanligen üro mindre vittrade än den omgifvande tuffmassan och hvilkas storlek gilr till ungefär den af en knuten hand, medan deras form vanligen är ellipsoidisk, synas totalt hafva undgått EICHSTÄDTS uppmärksamhet och äro ej af honom undersökta.

De äro, 5

såsom den nu företagna undersökningen närmare gifvit vid handen, ingenting annat än vulkaniska bomber (lapilli), som ligga in bäddade jemte de öfriga främmande blocken i hufvudbergarten.

Om den senares natur af tuff, vacka eller något annat kan jag icke nu uttala något afgörande omdöme, då jag ej besökt stället och ej anser de der hittills gjorda undersökningarne fullt uttömmande för bergartbestämningen. Några antydningar anser jag mig dock kunna göra. En del af bergarten har således utseende af en verklig tuff, isynnerhet de partier som jemte rundade och kantiga korn af basaltglas imehalla understundom ej förkolade lemningar af barrträd. En annan del har deremot en utpräglad karakter af en lava med mandelstensstruktur. Huruvida demna varietet bildar

, nágon sammanhängande massa, är för närvarande okändt, da de besökandes uppmärksamhet ej varit fästad på dess förekomst vid stället, men det är icke otänkbart, att en närmare undersökning kan komma att konstatera tillvaron af en lavaström. De ofvan omtalade bollarne bestå af verklig fältspatförande basaltlava, hvilkens talrika blashaligheter innehålla kalkspat och andra utfyllningsprodukter.

Vid den mikroskopiska undersökningen särskiljas lätt dessa varieteter af bergarten från hvarandra. Alla hafva de det gemensamt, att de äro porösa och glasrika, det senare i den ordning de förut blifvit nämda, så att den tuffartade innehaller det mesta glaset. Ju mera glasrik bergarten är, desto längre synes äfven vittringen hafva framskridit och i tuffen har glaset till största delen förändrats till sferoidalt utbildade korn. I det vanligen bruna glaset växa dessa

I korn ut och få i mera utbildadt tillstånd vid randen en skarpt utvecklad ljusgrön (celadonfärgad) ring omslutande en starkare eller svagare brunfärgad kärna. Kornen, såväl kärnan som ringen, visa i detta utvecklingsstadium tydliga interferenskors i polariseradt ljus och äro närmast att hänföra till de af VOGELSANG') och ROSENBUSCH”) benämda globosferiterna. Flera sådana globosferiter med och utan den gröna ringen äro afbildade i fig. 1. Då globosferiterna öfvergå från detta första kristallitartade tillstånd, utbilda sig i det inre på bekostnad af sjelfva kärnan knippen af trådformiga

) H. VOGELSANG. Die Krystalliten, sid. 134.
2) H. ROSENBUSCH. Mikr. Physiogr. der massigen Gesteine, sid. 82.

och nålformiga viriditartade kristalloider, som vanligen regelbundet växa ut från den gröna ringen och vända spetsarne inat. En globosferit i detta utvecklingsstadium är afbildad, mycket förstorad (x 550), på fig. 2. Slutligen ligga ütven i glasmassan långsträckta mikroliter med tydlig kristall. begränsning och smutsigt gröngrå till mörkgrå färg. Da de vid slipningen blifvit frigjorda från den oingifvande glassubstansen, visa de sig ljusgrå och genomskinliga. Till arten lata de ej närmare bestämma sig, men äro antagligen devitrifikationsprodukter. På de ställen, der de förekomma i större mängd, visar deras anordning tecken till Huidalstruktur, understundom ligga de åter kors och tvärs. Några dylika mikroliter synas i tig. 1.

Af fältspat, angit och olivin, som förekommit spridda i glasmassan, återfinnas endast deras af nydaningsprodukter utfyllda rum. Kristallkonturerna äro fortfarande skarpa och skiljas lätt från blashaligheternas konturer, som äro rundade eller mera oregelbundna. Konturer som låta hänföra sig till fältspatkristaller äro de mest sällsynta, olivinkristaller halva deremot såsom vanligt ingått i största mängd. Af augit märkas här och der tydliga spár. Fig. 1 visar en augit pseudomorfos utfylld af trådig viriditsubstans och af kalkspat. I likhet med palagoniterna saknar detta basaltglas nästan fullständigt utskilda magnetitkorn. Vid jemförelse med den sammanfattande beskrifning ROSENBUSCH') lemnar af palagoniterna, tvekar jag ej heller att hänföra denna tuffbildning till samma bergart.

Blushuligheterna äro till största delen utdragna åt samma hall, ofta äro de üfven böjda, allt spår af fluidalstruktur i dessa smastycken, som antagligen äfven äro sönderspräugil lava. Håligheterna äro i allmänhet fullständigt fyllda at sekundära produkter, mest kalkspat och bitterspat, derjemte äfven zeoliter samt här och der viridit.

Cementet mellan kornen utgöres hufvudsakligen af kalkspit och något bitterspat, såsom äfven de nedan uj'l'tagna analyserna visa Dessa mineralpartiklar äro vanligen bandvis ordnade i utfyllningsrummen, hvarvid jemte karhonaten ej sällan smala ränder af rostbrunt till rödaktigt jernoxidhydrat üro afsatta. Större, fullständigt utbildade kalk

1) II. ROSENBUSCH, och följande.

Mikr. Physiogr. der massigen Gesteine, siit. 454

7

[ocr errors]

Spatkristaller üro ej heller sällsynta. Fragment af barrträd ligga derjemte spridda i denna utfyllningsmassa.

En del af de undersökta preparaten visar under mikroskopet en särdeles tydligt utbildad lavastruktur med stora af karbonater m. m. utfyllda blåshåligheter och tunna väggar af basaltsubstans deremellan. För blotta ögat kunna ej de stycken, hvaraf preparaten blifvit förfärdigade, bestämdt skil. jas från de tuffartade bildningarne. I en del preparat finner man intill den tydliga lavan små stycken af det ofvan beskrifna basaltglaset inbäddade i den vanliga cementmassan. Båda äro de alltid betydligt vittrade med jordformigt brott och utveckla vid påandning den bekanta lerlukten.

De i tuffmassan inneslutna bollarne af basaltlava hafva ganska vexlande utseende och sammansättning. Öfverhufvud kunna de delas i en grupp, som är glasrik och sluter sig till limburgiten och en annan, som innefattar fältspatbasalter med mer eller mindre riklig glasinassa. Alla innehalla de blåshåligheter fyllda af de meromnämda substanserna.

I limburgiterna hafva fältspat, augit och olivin jemte öfverhufvud sparsamt inströdda korn af magnetit varit representerade i skiftande mängd. Augit är med få undantag det enda af de förstnämda mineralen, som substantielt bibehallit sig och uppträder i små, lifligt polariserande korn och kristaller, hvilka ofta samla sig i små knippen och oregelbundna gyttringar. Jemte dessa augitkristaller träffas här och der en mindre fältspatkristall, som ännu är fullt bibehällen. För öfrigt äro de ursprungliga fältspat- och olivinkristallerna försvunna och inom kristallramen ersatta af gröna eller bruna nydanings- och utfyllningsprodukter, sådana de förut blifvit beskrifna. Dessa produkter äro ofta ordnade i bestämda fält med från kanterna isblomartadt utstrålande knippen af viridit eller mera enstaka nålformiga eller syllika mikroliter (ferrit). Den rådande glasmassan visar devitrifikationens fortgång genom de äfven här uppträdande globosferiterna. Fig. 3 lemnar en sammanfattande bild af de inbäddade kristallerna med deras nydaningsprodukter, af den fortgående utbildningen af globosferiter i glasmassan samt af de med kalkspat fyllda, här och der på längden utdragna och böjda blashaligheterna.

Fluidalstrukturen i lavan angifves såväl af blåshaligheternas form, som äfven af böjningarne i sjelfva den olika

[ocr errors][ocr errors]

X

brun- och grönfärgade glasinassan, da denna viker undan och böjer sig omkring de inbäddade kristallerna, som här och der brustit sönder, eller slutligen af de äfven här uppträdande mikroliternas och kristalliternas läge (fig. 4). Jemte globosferiterna iakttages öfven en annnan utbildning inom glasmassan vid dess öfvergang från amorft tillstand till kristal. linisk form. Vid svagare förstoring (* 180) märkes redan en viss trådighet (se fig. 4) i denna basis med sträckning och böjning såsom vid fluidalstruktur, med hvilket fenomen denna anordning också står i nära samband. Vid starkare förstoring (x 1000) lösa dessa trådar delvis upp sig i smala, prismatiska stänglar, genom basiska genomgangar afdelade i

arallelpipediska eller qvaderformiga stycken. Hos alla dessa? äro hörnen starkare eller svagare afrundade, hvarigenom det hela påminner om en globulitartad sammanhopning i i rigtningen af en kristallaxel. Dessa stängligt utvecklade kristalliter eller kristalloider böja sig jemte den omgifväude basis omkring de inneliggande kornen och angifva saledes genom sitt läge sjelfva fluktuationen i den amorfa massan, ur hvilken de bildats: Här och der förgrena de sig, eller utstrala flere från en punkt. Sällsyntare äro små kristalliter med rombisk genomskärning och en korsformig mörkare teckning i midten (fig. 5). Glasmassan, i hvilken dessa kristallisationsprocesser försiggått, har i de undersökta preparaten en vackert gräsgrön färg, medan de inbäddade globosferiterna stöta i brunt och en annan del af glaset, som icke hyser de nyss beskrifna kristalliterna, är mörkare brun.

I fültspatbasulterna spela de utkristalliserade mineralen i större eller mindre man hufvudrollen. Såsom vanligt äro olivin- och augitkristallerna utvecklade i större, porfyroidiskt inströdda individer, medan grundmassan utgöres af fältspat. angit, olivin och magnetit i små kristaller och korn inbäddade i en basis af brunfärgadt, till klart och ofärgadt glas. En mängd blåshåligheter med de vanliga utfyllningsprodukterna gifva öfven dessa bollar samma karakter af en blåsfylld lava, som de glasrikare. I allmänhet hafva dessa bollar mera statt emot förvittringen an de andra.

Augitkornen äro friska och oförändrade och visa såsom vanligt litliga färger i polariseradt ljus. De ligga oftast knippformigt samlade på vissa punkter inom preparaten. Olivinen deremot har undergått total förändring. Dess vanligaste

« PreviousContinue »